Nyheter:

Indien

(Click image to enlarge it)

Indiern som cyklade till Borås

Tidigt på morgonen den 28 maj 1977 såg han en vitsippa för första gången i sitt liv.

Den långa cykelresan från New Delhi, över Hindukushs karga rygg, genom Irans heta öknar och längs Svarta havets klippiga kust var snart över. De blanka blåskimrande spårvagnarna gled ljudlöst förbi varandra framför Centralstationen i Göteborg, koltrasten sjöng, häggen blommade och vårhimlen var hög, luften klar och sval.

Han ringde ett telefonsamtal och nästa dag kom Lotta och hämtade honom, och de åkte i hennes bil längs riksväg 40 den allra sista biten av den långa resan; förbi Landvetter, Bollebygd och Borås, till Målsryd.

Han hade äntligen återförenats med sin kärlek och sitt öde.

Profetian i palmbladet hade slagit in.

För Pradyumna Kumar Mahanandia kändes det som om han kommit hem.

Sjön Såken kluckar lojt och glittrar lekfullt, granarna susar dovt i eftermiddagsbrisen och ljusa röster och gälla skratt från lekande barn rullar över den mörka vattenytan från badstranden vid skogsbrynet på andra sidan. Vi sitter i de vita trädgårdsstolarna utanför den röda lillstugan vid den gräsbevuxna sjöstranden, och PK (pi-kej) som han kort och gott kallas, berättar om den långa resan, livet i Sverige och i Indien och om det outgrundliga, ljuva ödet.

Det har nu gått 21 år sedan han köpte en cykel vid Connaught Place i New Delhi och gav sig av västerut, bort från det liv som blivit framgångsrikare än han själv och hans familj hemma i djungelbyn i Orissa i östra Indien någonsin vågat drömma om, men som han för länge sedan förlorat kontrollen över.

–Jag utsattes för massmobbning när jag var liten, säger han med ett melodiöst tonfall som är syntesen av västgötska och oriya, Orissas viktigaste språk.

PKs barndom rymmer tillräckligt mycket utanförskap, förakt och trakasserier för att kunna ge ett helt fotbollslag ångest, men där han sitter i skuggan från stugan och viftar bort en envis fluga ser han starkare, gladare och mer harmonisk ut än vad som borde vara rimligt.

Jag har läst tidningsartiklar
om kastkrigen i Bihar där brahminer hackar ihjäl lågkastiga och vice versa i ett grymt spel om traditionella rättigheter och makten över sitt eget liv. Jag har läst en av böckerna om Phoolan Devi, den förtryckta flickan som hamnar i ett banditgäng och tar blodig revansch på sin barndoms plågoandar. Jag har pratat med engagerade indiska socialarbetare och aktivister som jobbar för att förbättra livet för sockerrörsarbetare i Gujarat. Men det är först när jag sitter vid en skogssjö i hjärtat av Sjuhäradsbygden och hör PKs berättelse om skoltiden i hembyn Kondpoda som statistiken, larmrapporterna och kravlistorna på något vis blir riktigt verkliga.

Han föddes 1951 – ”eller var det 1950, ja, det var i alla fall på juldagen, det är mina föräldrar säkra på” – i Kondpoda, en liten by omgiven av tät djungel med vilda elefanter, tiger och rikt fågelliv, i den före detta maharajastaten Athmallik i Orissa. Han var nummer tre i en syskonskara på åtta.

Mamma Kalabapi var kond, en av de folkgrupper i Orissa som aldrig inkorporerades i kastsystemet när det anlände med de invaderande arierna för 3 500 år sedan, och som därför oftast men inte alltid räknas som lägst stående i samhällshierarkin. Mamma var hemmaarbetande, liksom de flesta kvinnor i Indiens byar, men hon hade också den ceremoniella uppgiften att måla religiösa motiv på husväggarna i byn under de årliga festivalerna.

Pappa Sreedhar kom ur pan-kasten, där man traditionellt var vävare. Men Sreedhar började som springpojke på Posten och arbetade sig sedan upp, via jobb som brevbärare, till postmästare.

I Kondpoda räknades kond som oberörbara, paria, lågt stående ”smutsiga” människor, som brahminer och andra högkastiga helst inte skulle umgås med och framför allt inte vidröra, men gärna förtrycka och förnedra.

–I skolan fick ingen röra vid mig. Jag fick inte leka med mina skolkompisar och jag fick inte sitta tillsammans med dem i klassrummet. Skolan hade tak men inga väggar, och jag fick sitta utanför och lyssna på undervisningen, utom de dagar distriktets vitklädda inspector var på besök, då fick jag sitta tillsammans med de andra.

När klasskompisarna av misstag kom åt PK sprang de genast och tvättade sig i floden. ”Varför gör de så?” frågade PK sin mamma. ”För att de är så smutsiga, det är bara bra om de badar”, svarade mamma.

–När vi kom i närheten av byns tempel kastade de sten på oss. Vi var inte välkomna där. Vi var för ”smutsiga” för att möta Gud.

–Doktor Ambedkar var med och formulerade Indiens konstitution 1947, och han har skrivit att slaveriet i USA var bättre än Indiens kastsystem. Ambedkar var själv oberörbar, han visste vad han pratade om. Slavsystemet byggde på utnyttjande, men de vita hade i alla fall ansvar för de svarta. I Indien har de högkastiga inget ansvar för de lågkastiga. De bara utnyttjar oss.

När PK gick i femte klass
spådde byns astrolog i ett palmblad att han skulle gifta sig med en flicka som inte kom från stammen, inte från distriktet, inte från provinsen… inte ens från landet.

Hon skulle vara musikalisk, äga djungel och vara född i oxens tecken.

 Lotta von Schedvin från Målsryd pratade ofta om Indien när hon var liten.

–Hennes mamma har berättat för mig att ingen i familjen hade någon anknytning till Indien, men att Lotta drömde om att träffa en elefantpojke från Indiens djungler, säger PK. Och när hon var 19 år bestämde hon sig för att resa österut. Familjen var emot. Men Lotta gick inte att stoppa.

Lotta bodde i London och jobbade som sjuksköterska när hon och två kompisar packade folkabussen, tog färjan över kanalen och körde mot Indien.

800 mil och 22 dagar senare var de framme i New Delhi.

Indien

(Click image to enlarge it)

PK var duktig i skolan, särskilt på att teckna, och fick därför läsa vidare på gymnasiet. Efter några år kom belöningen som förändrade hans liv radikalt: han fick ett stipendium från delstatsregeringen i Orissa för att gå på konstskola i huvudstaden. Han packade väskan, tog tåget till New Delhi och skrev in sig på Delhi College of Art. Året var 1971; Indien befann sig i krig med Pakistan, maharajorna förlorade sina privilegier för gott och Indira Gandhi hade precis blivit omvald.

–Jag började på konstskolan i Delhi, men stipendiet kom aldrig. Jag fick papper om att stipendiet skulle betalas ut, men pengarna kom inte. Jag sov på gatan, på järnvägsstationen, jag sov var som helst. Sedan började pengar plötsligt att betalas ut, jag kunde hyra mig ett rum och gå på restaurang, men efter några månader uteblev pengarna igen och jag fick flytta tillbaka ut på gatan.

I juni 1975 kokade Indien. Inflationen var skyhög, oppositionen anklagade Indira Gandhi för korruption och en massiv järnvägsstrejk lamslog kommunikationerna i landet. Den 26 juni utlyste Indira Gandhi undantagstillstånd: oppositionspolitiker fängslades och tidningarna censurerades.

PKs stipendium kom fortfarande mycket sporadiskt och han brukade därför sitta vid fontänen mitt i Connaught Place på kvällarna för att sälja sina tavlor och måla folks porträtt. På en papperskylt hade han skrivit: ”Ten minutes, ten rupies”.

På Indian Coffee House mitt emot fontänen, där ingångarna till den underjordiska Palika Bazaar numera ligger, träffades hela världen; det var den självklara mötesplatsen för nyfikna indier, uttråkade diplomater, långresenärer och hippier från Europa. Utanför stod Overland-bussarna parkerade och inne på kaféet surrade luften av ivriga samtal om allt från resan längs the Asian Highway till Indiras undantagstillstånd.

Folk som satt på kaféet kom ofta över och tittade på PKs tavlor och det blev folksamling framför staffliet. Men det rådde undantagstillstånd och folksamlingar var förbjudna. Därför kom polisen och bad folk cirkulera, och så småningom plockade de in PK till stationen.

–Det var jättebra. Jag fick sova på stationen, där det till och med fanns dusch, och på morgonen släppte de ut mig igen.

PK inledde ett samarbete med en av poliserna, som varje kväll när den bästa försäljningstiden var över kom för att gripa honom.

–Jag fick en brits att sova på och han fick 50 procent av mina inkomster.

Men de andra poliserna började misstänka att något fuffens pågick och en dag bad polismannen PK att flytta sin verksamhet från hans distrikt till Pallam i utkanten av stan, där flygplatsen ligger.

En dag kom en kortege körande från flygplatsen in mot centrum. I baksätet på en öppen bil satt en vit kvinna. Folk samlades längs vägkanten; ropade, sträckte på sig, knuffades. PK mindes astrologens profetia hemma i Kondpoda och tänkte: det kanske är ödet, det kanske är min blivande fru som har anlänt. När bilen stannade tecknade han en snabb skiss av kvinnan och sprang fram och räckte över den till vakterna.

Kvinnan i bilen studerade teckningen. PK höll andan. En av vakterna vände sig plötsligt till PK och sa ”Okey, Madame want’s to meet you”.

Nästa dag träffades de. Tidningarna var där. Radio var där. Teve var där.

Kvinnan i bilen var Valentina Tereschkova, den första kvinnliga kosmonauten. Tidningarna skrev: ”Pojke från djungeln träffade kvinna från rymden”. PK var på allas läppar och Indira Gandhis sekreterare sökte upp honom och frågade om han ville teckna premiärministerns porträtt.

”Yes, Sir!” svarade PK. ”Telephone?” frågade sekreteraren. ”No telephone, Sir!” svarade PK. ”Address?” frågade sekreteraren. ”Railwaystation or policestation, Sir!” svarade PK. ”Ssshhh!” viskade sekreteraren, ”I will arrange some-thing.”

Plötsligt var han inte längre paria. Plötsligt hade han hyreskontrakt på en bungalow för parlamentsledamöter på South Avenue, 500 meter från den indiska premiärministerns bostad. Plötsligt fick han jobba vid fontänen igen.

–Jag var hemma hos Indira tre gånger. Jag tror att hon ville synas tillsammans med mig. Det ingick i hennes politik att hålla sig väl med Indiens kastlösa för att vinna deras röster i nästa val.

Delhis guvernör tog också kontakt med PK och förklarade att polistrakasserierna genast skulle upphöra. Istället kom de från elverket och installerade belysning vid staffliet för att han skulle kunna jobba sent på kvällarna.

Polisen fortsatte att komma, inte för att köra bort honom, utan för att vakta hans tavlor. En polisman per tavla. Och plötsligt var folksamlingar tillåtna.

 Det var något särskilt med den där europeiska flickan som kom till PK på kvällen den 17 december 1975 och bad att få bli porträtterad. Hon hette Lotta, berättade hon, och kom från Borås i Sweden. Det klack till i PK. Han måste fråga: ”Är du oxe?”. ”Ja!” svarade hon. ”Spelar du något instrument?” frågade han. ”Ja!” svarade hon. ”Äger du skog?” frågade han. ”Ja!” svarade hon.

Allt stämde. De träffades flera gånger och vid tredje eller fjärde mötet frågade PK om Lotta ville gifta sig med honom. ”Vad sa du?” svarade Lotta och satt sedan tyst en lång stund.

–Då blev jag rädd, mumlade något om att ”det var bestämt i himlen”, plockade nervöst upp horoskopet med stjärnor, pilar, ascendenter och allt, och pekade och pratade nervöst.

Men även Lotta tyckte att allt stämde. Ödet blev kärlek som blev en relation, och de reste tillsammans till PKs hemby för att få pappans välsignelse.

Lotta åkte hem. De brevväxlade i ett och ett halvt år innan PK bestämde sig för att resa västerut. Han köpte en cykel vid Connaught Place för 60 rupier (som då var ungefär lika mycket i kronor), för trots att han fått bostad, polisbeskydd och berömmelse tjänade han inga stora pengar. Han flög till Kabul och cyklade sedan via Teheran och Istanbul till Wien, där han sålde några tavlor till en galleriägare för några schilling och en tågbiljett, och kunde fortsätta med tåg den sista biten till Göteborg.

 Det har nu gått 20 år sedan PK kom till Sverige och gifte sig med Lotta. De har två barn: Emily, som är tolv, och Carl Siddhartha, som är åtta. Lotta är musiklärare på kommunala musikskolan och PK är bildlärare på Engel-brektsskolan i Borås. Den mörka skogen som välver sig över det gula trähuset utanför Målsryd på gränsen mellan Borås och Svenljunga kommuner är deras; den köpte en förfader till Lotta på 1700-talet för de pengar han fick för att han avslöjade en mordkonspiration mot kung Adolf Fredrik.

I en lada har han inrymt sin ateljé där han målar människors frustration i olja, han skriver regelbundet rapporter från Sverige i fem olika Orissa-tidningar och sedan december 1996 är PK delstaten Orissas kulturambassadör i Sverige. På internet kallar han stolt familjens hus ”Orissa Center”*.

När han kom till Sverige gick han fyramånaderskursen Svenska för invandrare och jobbade hårt på smälta in i sitt nya hemland.

–Jag lärde mig att prata om vädret. Det gör man inte i Orissa. ”Sunny weather today.” Säger man det i Orissa tror folk att man har en skruv lös.

Kort därefter blev ett vikariat ledigt som bildlärare i Borås. PK sökte och kallades till kommunkontoret för intervju. När personalchefens besökslampa lyste grönt klev han nervöst in i rummet.

–Jag slog mig ner på en stol. Personalchefen gick av och an i rummet, spände ut sina hängslen med tummarna och sviktade på tårna, men sa inget. Jag blev ännu nervösare. Men plötsligt frågade han: ”Och vad har du sysslat med då?”. Jag hade lärt mig verbet ”arbeta”, jag hade lärt mig verbet ”jobba”, men jag visste inte vad ”syssla” betydde.

Den enda svensk han träffat före Lotta var filmaren Jan Lindblad, som var i PKs hemby på sextiotalet för att filma djurlivet i djungeln. Jan Lindblad gick ofta omkring i Kondpoda och visslade godmodigt.

–Jan Lindblad var jättebra på att vissla. Plötsligt förstod jag. Personalchefen hade frågat om jag kunde vissla. Ja, självklart! Allt verkade logiskt. Att kunna vissla är en viktig egenskap i Sverige. Som lärare, tänkte jag, måste man ju kunna vissla på barnen när de ska komma in från rast. Jag tog en djup yogaandning och började vissla för att visa Sverige att jag var kompetent.

Personalchefen frös till och satte upp handflatan för att signalera till PK, som han förmodligen misstänkte var gravt debil, att genast sluta.

–Sätter man upp handflatan så där i Indien betyder det ”Bra, mycket bra, fortsätt!”, så jag fortsatte, ännu högre, ännu mer entusiastiskt.

Personalchefen frågade inget mer, samlade ihop PKs papper, gick och öppnade dörren och sa: ”Tack och adjö!”.

Men på söndagkvällen ringde rektorn på Engelbrektsskolan och undrade om PK, Pradyumna Kumar Mahanandia, pojken från Kondpoda som träffade flickan från Målsryd, om han och ingen annan kunde börja jobba redan tidigt nästa morgon.